Jizerska Padesatka

Alla förutsättningar fanns för ett bra lopp. Förutom en sak, min kropp.
Det var en grymt tung bana med ca 1800 höjdmeter, som jämfördes med Holmenkollens 5-­mil. Kvällen innan start beslutades även att de som blev varvade fick kliva av, vilket i slutändan betydde att 26 man fick gå i mål på årets tävling i Tjeckien. Många har varit negativa till det, och visst hade det känts bra att få gå i mål. Men samtidigt kämpar arrangörerna och försöker göra det bästa av den snöbrist som råder. Med 15 varv på en 3,4 km lång bana var det nog enklast att göra så. Det är bara att rätta sig in i ledet och försöka vara där fram och kriga istället.
Som jag skrev i förra brevet, har kroppen inte varit i den bästa formen sedan strax innan jul. Jag känner att det är fortsatt på väg uppåt, men med en sån tuff bana som Jizerska Padesatka var det inte en lätt uppgift att haka på efter en sjukdomstid. Dessutom funkade inte min insulinpump som den skulle eftersom min sensor lossnade under loppet. De som åkte runt mig fick höra en toktjutande insulinpump. Det är ett otroligt störningsmoment när inte grejorna funkar som de ska.
Eftersom jag kände att kroppen var 100 satsade jag på spurtpriset efter 6 km. Jag satsade hårt och gick fram från 71:a plats till 3:e under de första km. Men efter det var det bara att hålla i så länge som möjligt innan Petter Eliassen drog iväg med en jäkla fart. Efter 35 km varvade han mig och det var för mig, som för många andra, dags att ställa sig i ”looser louge”. Jag fick tillslut placering 48.